Som Lotta på Bråkmakargatan sa, nu flyttar jag.

Skämt åsido, jag testade den här sajten eftersom min sambo fick ett erbjudande härifrån, men varken hon eller jag är särskild nöjda med sajten så vi båda flyttar härifrån. Camilla till sin gamla blogg Milliez.nu och jag till mitt nya hem, här.

So long my friends

Jag sitter här ensam i köket och i skrivande stund är klockan 23:57 den 12/2 2012. 

När jag gick till sängs vid tre-tiden i går morse så fick jag veta att Whitney Houston hade gått bort. En väldigt skum känsla. Det var med henne som jag upptäckte min kärlek till RnB någon gång i slutet av 90-talet. Den musiksmaken har senare identifierat mig som människa på många sätt så nog kändes det ändå rätt ledsamt när jag tog emot beskedet att hon gått bort. Även om man egentligen inte har något annat än bilden av henne som artist att förlita sig på så trodde jag alltid på varenda ord hon sjöng, och det är få artister som jag känner likadant för.

Sen blir man ju redigt förbannad när man inser att iTunes försöker tjäna pengar på hennes död genom att höja hennes skivor med tre dollar för att dra in ännu mer pengar. Visst, det handlar om att kränga för dem, men man hade ju någonstans önskat att dem hade försökt sköta det där lite tystare.

För några dagar sen skrev jag om min farbror som hade hamnat i koma efter en lång tid av problem som uppstått till följd av hans diabetes som han misskött under många år. Bara några dagar efter det så verkade det lite ljusare, han hade vaknat men kunde inte prata men läkarna sa åt min moster att hon kunde bege sig på den planerade semestern till Kanarieöarna med min mamma och min kusin med familj. Idag kom beskedet att han hade somnat in på förmiddagen och när min pappa ringde mig under dagen och berättade det som hade hänt så kände jag en lättnad, äntligen hade han fått somna in.

Det kanske låter kyligt och det är det kanske, men med tanke på hur hans liv sett ut under de senaste åren med amputationer av båda benen, stroke flera gånger om och en massa andra problem så kändes det som om det allra bästa var att han nu slutligen fick somna in, få slut på allt lidande.

Maukka, som han heter, har betytt otroligt mycket för mig under mina allra jobbigaste år i livet med missbruk och kriminalitet. När jag var yngre så var han den enda vuxna personen som jag kunde prata med. Jag brukade gå hem till dem när jag var 15-års åldern när jag bodde i Södertälje, sitta och dricka kaffe, ta en cigg och bara snacka. Man behövde inte ens snacka, räckte att sitta där på den inglasade balkongen på femte våningen och bara sitta. Jag är glad att han fick träffa sitt barnbarn innan han nu slutligen somnade in. Han kommer för evigt att finnas i mitt hjärta och jag hoppas att vi kommer kunna åka på begravningen hela familjen.

Nu är det dags att jobba lite. Har också funderingar på att sluta blogga, men mer om det vid ett annat tillfälle för just nu känner jag bara att jag vill gråta.

Jag hade från början tänkte spendera min fredag med att jobba lite, programmera lite, men eftersom min uppkoppling till servern var så jävla seg så tröttnade jag helt enkelt. Den som inte känner till min yrkesverksamma historia så kan jag berätta att jag under de två senaste åren jobbat med hockey så gott som varenda vaken minut. Det var först för drygt en månad sedan som jag lämnade den banan till frömån för familjen och den bok jag nu håller på att skriva samt några andra projekt som jag kommer berätta mer om framöver.

Ikväll har jag spenderat tid genom att titta på 24/7 – Road to the Winter Classic på SVT Play. Det är en dokumentär som skildrar två lags väg mot den enormt stora utomhusmatchen som spelas varje år. I år spelades den mellan N.Y Rangers och Philadephia Flyers, två klassiska lag. Man får följa med dem i förberedelserna till den stora matchen på ett närgånget sätt med intervjuer och reportage, en inblick in deras värld helt enkelt.

Det fanns en sak som fascinerade mig mer än något annat när jag själv var aktiv hockeyspelare och när jag senare jobbade med hockey som yrke, ledarskapet och sammanhållningen. Det finns inget i vårt samhälle som gestaltar just dem bitarna så mycket som den jargong som finns i ett lag – oavsett sport vill jag tro. Där finns en mentalitet som lyfter individen att stå för insatser som på egen hand aldrig skulle kunna uppnå, men förutsättningen för det är att det just finns ledare i gruppen.

Parallellen till hur det fungerar i en familj är inte långt borta, även om det funkar på ett helt annat sätt rent dynamiskt. I en familj måste det finnas en ledare, eller åtminstone ett ledarskap. Någon eller några som visar i vilken riktning man ska gå och dessutom ser till att alla, tillsammans, uppnår det bästa som varje individ kan uppnå. Det är ingen lätt uppgift, tvärtom är den ofta rätt tröttsam och man måste verkligen fokusera på ett mål för att orka genomföra det. Jag tycker att vi har den dynamiken i vår familj, men det är inte en person som äger rollen som ledare, istället är vi två som hela tiden ser till att peppa varandra, att orka kämpa även när det kommer motgångar. Jag skulle aldrig orka ha det fokuset på egen hand och jag beundrar verkligen alla ensamstående föräldrar som tingas att ha det fokuset hela tiden. Camilla och jag har allt som oftast en bra dynamik, när den ena är trött och helt enkelt inte orkar hålla fokus så kliver den andre in med rätt fokus tills vi är på samma köl igen.

Det här tänket kommer tillbaka i en massa andra områden i livet också, som exempelvis yrkeslivet. Ett dynamiskt , alltså ett rörligt, ledarskap är nyckeln till framgång inom så många områden och jag tror inte att man kan uppnå det ledarskapet med en outtröttlig ledare, men jag kan ha fel.

Poängen är att den här dokumentären pekar just på hur det är att vara människa, att vara förälder och hur vi agerar. Det handlar inte om att individen ska vara bäst hela tiden, det handlar om dem olika delarna som varje individ bidrar med till laget, familjen eller arbetsgruppen som till slut leder till det där målet som man tillsammans har satt.

Tankar om ledarskap i dess olika skepnader.

Häromdagen skrev jag om vår ekonomiska situation, om vårt val att båda stanna hemma med barnen och lite tankar kring det. Med anledning av det fick jag en fråga från en tjej (förmodar jag) som heter Frida som var lite nyfiken på hur vi resonerade kring detta, hon ställde frågan nedanför.

”Jag är lite nyfiken kring hur ni tänker på trygghet i ert val att leva på små medel. Små inkomster påverkar pension och möjligheten till sparande och buffert som exempel, hur parerar ni för detta?”

Hej Frida!

Till att börja med vill jag tacka för din fråga och jag har full förståelse för att vårt val kan orsaka den del frågetecken.

När det gäller frågan om trygghet så har vi sedan länge resonerat som så att vi tycker att det är viktigare att alla våra barn får ta del av båda sina föräldrar så mycket som möjligt. När vi gjorde valet vägde vi fördelar mot nackdelar och konstaterade att vi tycker att vi ger våra barn en större trygghet om vi båda finns tillhands än att vi båda jobbar, får spendera helgerna med barnen och därmed också kan spara ihop en buffert, om något skulle hända. Att leva på små medel, som du uttrycker det, har aldrig varit något problem. Pengarna räcker till hyra, mat och alla nödvändigheter som båda vi som vuxna har och som barnen har. Visst, man får välja bort vissa saker som exempelvis nöjen som kostar mycket pengar, lyxen att ha en bil i hushållet eller exempelvis att resa utomlands när det vankas någon typ av högtid. Det är ”lyx” som vi menar att vi kan leva utan och som förmån för det så får vi spendera betydligt mycket mer tid med våra barn än vad vi exempelvis hade fått göra om vi båda jobbade och kunde ha råd med den lyxen som beskrev ovan.

När det gäller ekonomisk trygghet som en buffert eller pensionssparande så förstår jag att somliga kan reagera. Jag har jobbat (inkomstbringande) under ca tio år och blir 30 år i augusti. Camilla har också jobbat en del under sina 25 år. Att vi tar ett brejk under 5-8 år för att vi anser att vi kan erbjuda större trygghet för våra barn under deras första år i livet utesluter naturligtvis inte att vi kommer påbörja sparande när barnen är den åldern att dem börjar skolan och vi faller tillbaka till yrkeslivet.

Kort och gott, allting handlar om vad man prioriterar i livet, föräldraskap är ingen skillnad. Jag lägger ingen värdering i hur andra resonerar, jag konstaterar bara att jag och min sambo får spendera en viktig tid med våra barn, vi slipper gå miste om diverse viktiga element i deras barndom och deras utveckling. Om andra tycker att det är konstigt, eller tycker att pengar är viktigare än realtid med sina barn, ja då får dem agera utefter det.

Jag hoppas att svaret var tillfredställande, och var det inte det så får du mer än gärna återkomma så ska jag försöka svara mer tillfredställande.

God morgon!

Jag har ganska nyss vaknat efter att ha sovit 12 timmar i streck, utan kisspaus eller nåt. Jag har det rätt lyxigt ibland, nu tillhör det här inte direkt vanligheterna. Jag tror att det här har med en diskussion att göra som jag och Camilla hade igår. Jag öpnnade mig på kvällen igår och sa att jag kände att jag fick göra allt här hemma, allt från städning till matlagning till handling till diskning, ja listan kan göras lång. Hennes uppgift var nu mer att ta hand om William och jag tyckte att vi kunde dela på dessa uppgifter, inklusive William. Då sa hon i princip att jag var dum i huvudet och att jag inte fattade något, jag bara vände mig om och somnade.

I morse när jag klev upp var det städat över hela lägenheten, det var diskat och William låg bredvid mig i sängen. Jag vet inte om det här innebär att jag har rätt, men jag tycker åtminstone att det var skönt att få hjälp den här gången.

Just nu har jag ett väldigt sug efter att designa bloggar, har en massa inspiration. Så är du sugen på en bloggdesign so hit me, antingen via twitter eller mail. Nu blir det kaffe, åh ljuvliga kaffe.

Idag lyssnade jag på Aschberg i Radio1 som pratade om klassklyftor, ni vet skillnaderna mellan rika och fattiga i vårt samhälle. I samband med programmet twittrade jag att vi hade 12.000:- att leva på varje månad som fyrbarnsfamilj. Jag twittrade det mer som en reaktion på den diskussion som fördes i Radio. Jag hade inte en tanke på att det skulle föra med sig så många förvånade reaktioner.

Man kan ju kanske undra varför vi bara har 12.000:- i månadsinkomst, det är ju t.o.m under riksnormen (existens minimum), vilket innebär att vi skulle kunna ansöka om försörjningsstöd.

När vi startade den här familjen för fem år sen så var vi redan då rätt överrens om det här. Vi ville inte ansöka om något försörjningsstöd av flera anledningar. Dels för att vi kände ett integritetsintrång eftersom påskriften av en ansökan om försörjningsstöd i praktiken ger bestämmande rätt till människor som du helst inte vill ska bestämma över dig, du ger din integritet ett laglöst land att leva i. Det innebär också per automatik att om du har några värdesaker, ex. bil eller andra tillgångar så måste du först nyttja dessa innan du kan vända dig till socialtjänsten

Jag vill dock förtydliga att varken jag eller min sambo tycker att det är något fel i att ansöka om försörjningsstöd och skulle vi någon gång hamna i en situation där vi helt enkelt inte kunde leva på våra tillgångar så skulle vi inte tveka att ansöka om stöd. 

När Minna föddes och Ella var drygt 1 år gammal så hade vi en inkomst på 8700:- och en hyra på 4500:-, då var det knapert måste jag erkänna, men vi fick det att funka också, på något sätt. Våra inkomster kommer från webbuppdrag som Camilla gör, mina ev. frilansuppdrag och dem sedvanliga bidrag som man får som småbarnsföräldrar. Vi har gjort det här valet för att vi båda vill vara hemma med barnen, och lärt oss leva efter dem medel vi har tillgång till.

Sen får folk gärna tycka att det är lite pengar, men vi reder oss rätt bra och gör det bästa situationen.

Camilla, William och Haylie åkte iväg en sväng till Mantorp så då såg jag min chans att göra veckans kylskåssurprise. För den som inte läst min blogg tidigare kan jag meddela att det här en grej som påbörjade för en tid sedan när jag en gång i veckan öppnar kylskåpet och lagar något gott (förhoppningsvis) av det jag kan hitta.

Camilla är ganska restriktiv med den hon äter så när hon inte är hemma så passar jag på. Idag tog jag en köttfärsblandning med tomat och riven ost som jag stekten på lite. Jag lade till lite chillisås, tacosås, haricots verts, annanasbitar och slutligen lite salt och citronpeppar. För att inte det skulle bli för torrt så hällde jag i lite saft från annanasen också. Till det blev det lite ris.

Det är inte alltid dessa surpriser blir lyckade. Jag ska inte säga att det är det godaste jag lagat, men barnen åt upp och det gjorde jag också, så lite lyckat var det nog.

Nu är vi klara med vår lilla terapi som idag bestod att pärla. Ella var riktigt duktig som vanligt. Hon satt bara tyst (till stora delar) och pärlade för sig själv och sjöng med i låtarna jag spelade. Jag blir riktigt imponerad av hennes pärlande, med tanke på att hon bara är 4 år och kan sortera färger och placering på det sättet som hon gör så blir man riktigt imponerad.

Minna har tjatat i flera dagar om att pärla, men det blir samma sak varje gång. Hon börjar väldigt entusiastiskt för att sedan självdö efter några minuter, men idag var jag hård mot henne. Jag sa att hon faktiskt får ta och anstränga sig lite om hon ska pärla fler gånger. Men man måste imponeras av henne också, hon orkar tjata 500 gånger länge på att få pärla än vad hon orkar pärla. Idag avslutade hon åtminstone det hon påbörjade, med lite hjälp.

Nedan ser dagens resultat. Den längst upp till vänster gjorde Minna, och det två övriga är Ellas alster.

Efter pärlandet så fick jag lite kvalitétstid med William också. Vi satt i köket och bara tog det lugnt. Han åt och var väldigt nöjd med tillvaron verkade det. Söt liten grabb det där. Lagom till att vi vara klara så var det dags för blöjbyte. Nu börjar det närma sig matdags. Idag bjuder köket på fiskpinnar och potatismos. Nu måste jag emellertid sluta fred mellan barnen, börjar utvecklas till världskrig.

Just nu sitter jag med två av fyra barn och ”pärlar” efter en ganska stressig morgon. Det här är verkligen terapi för alla inblandade. För mig handlar det om att hålla mig lugn oavsett om det ramlar ut tusen pärlor på golvet. För Isabella handlar terapin om att bara bry sig om det hon gör, att fullständigt skita i vad Minna gör med sina pärlor och Minna gäller det orka koncentrera sig tillräckligt länge att hon faktiskt avslutar det hon har påbörjat och dessutom tjatat om.

Annars har det varit full fart sedan klockan nio här. Haylie inledde morgonen med en sån där blöja som man INTE vill inleda morgonen med, inte undra på att hon var förbannad. Minna är i någon konstig fas just nu och är väldigt lättretlig på morgonen, denna morgonen var inte någon skillnad. Men när hon väl kommit i kläderna, som kan ta en stund så brukar det bli bättre.

Vi brukar käka mackor, väldigt enkelt, på morgonen. I morse slog jag på stort och kokade risgrynsgröt, jag trodde att det skulle bli succé men så blev det inte riktigt. Ella och Minna åt visserligen upp, men det var inte med sprudlande glädje. Haylie åt en sked gröt och sen tokvägra hon äta mer. När jag försökte mata henne gav hon mig en sån där blick som bara hon kan, typ: ”Skämtar du med mig, jag äter inte den där skiten, det ska du ha väldigt klar för dig” och sen sätter hon armarna i kors i protest.

Nu ska jag motivera Minna att hon måste försöka att göra klart pärlandet och inte bara ge upp. Jag är hård, men rättvis.

Jag ska säga att jag var ytterst tveksam till att flytta min blogg hit. Det hade absolut inget med vimedbarn.se att göra utan snarare med erfarenheten av andra portaler som man bloggat på tidigare. Men när Camilla fick erbjudandet att flytta hit och tvekade en aning eftersom är grafisk designer själv och vill ha sin frihet, så flyttade jag också hit, ett beslut jag verkligen inte ångrar. Allt har varit toppen och det var enkelt för min egen del att importera alla inlägg från mig förra blogg.

Det som gör allt ännu bättre är att det blivit betydligt roligare att blogga eftersom det börjar fyllas upp med riktigt intressanta föräldrabloggar här nu. Det enda jag saknar är naturligtvis pappor, men tids nog kommer nog dem också. Vi pappor har en tendens att vara lite trögare än mammorna när det gäller sånt här.

Så till Maija och alla andra som jobbar med vimedbarn.se, tack för att ni gör ett sjukt bra jobb.

Nu ska jag återgå till att korra min bok. Jag har avverkat 17 sidor ikväll, men ännu återstår betydligt fler än så.